Ett ständigt problem för ansvariga utgivare är var gränsen för mediernas publicering egentligen går. Vad är relevant information för allmänheten och vad bör man avstå från att publicera?
Kan en publicering rent av äventyra inblandade personers säkerhet?
Ett intressant fall i gråzonen var när Dalademokraten den 9 november 2004 publicerade 2 artiklar angående ett tillslag nationella insatsstyrkan gjort mot 7 kriminella på Grand Hotel i Falun. I artikeln avslöjade journalisten Gubb Jan Stigson att polisen hade en infiltratör bland kriminella gäng.
Infiltratören Peter Rätz, en av polisen anställd privatperson, kontaktades av polisen när han jobbade i en bar besökt av män i kriminella kretsar. Under nio års tid arbetade han sedan som infiltratör i den undre världen med oerhörda risker för sitt eget liv. Möten med Hells Angels, Bandidos och den ryska maffian hörde till vardagen. I ett möte med den ryska maffian meddelar Peter Rätz att han mitt i natten ombads gå upp till ett hotellrum i Tallinn. När han kommer in ser han att hela rummet är täckt i plast och att det mitt i rummet står två stolar. Han tvingas sätta sig på ena stolen, får en pistol riktad mot sig och frågan om han jobbar för polisen.
Den gången lyckades han slingra sig ur med livet i behåll men det fanns en uppenbart stark hotbild mot Rätz. När Dalademokraten den 9 november 2004 publicerar en bild på Peter Rätz från Grand Hotel med informationen om att han kan vara där på uppdrag av polisen sätter man Peter och hans familj i direkt livsfara. Peter fick omedelbart fly landet med familjen och lever ännu idag utomlands med skyddad identitet.
Var det verkligen rätt av Dalademokraten att publicera den information man trodde sig veta om Peter? Var man införstådd med de personliga konsekvenserna för Peter om hans roll som infiltratör röjdes?
Samtidigt kan man fråga sig hur försvarbart det är för polisen att med minimala risker för sig själv anställa en person från "gatan" för att utföra farliga uppdrag med maximala risker. Värderades detta avslöjande högre än en persons säkerhet? Något som talar mot det är att det i artikeln inte nämndes djupare om polisens "smutsiga" metoder, istället var det som skrevs angående Rätz följande: "Skulle misstankarna om brottsprovokation vara riktiga innebär det
rimligen att 39-åringen (Rätz) agerat på den dömde kriminalkommissariens
(Liljegren) uppdrag".
Inte särskilt djupgående information, men fortfarande oerhört farlig information för Peters säkerhet.
Här bör man som publicist värdera det allmänintresse denna information har mot de för Peter personliga risker och konsekvenser. Hur viktigt var det att även en bild på Peter kom ut? Man kan samtidigt fråga sig om Dalademokraten inte avslöjat Peter, hade han då ännu idag levat som infiltratör? En oerhört psykologiskt påfrestande samt riskfylld roll. Var ett avslöjande kanske det bästa som kunde hända den av polisen utnyttjade Peter?
Angående fallet med mordet på den homosexuelle mannen i Malmö skulle jag som ansvarig utgivare vara restriktiv med utlämnande av de misstänktas bakgrund. Detta därför att polisen inte sett någon direkt koppling till ett s.k. hatbrott. Man vet inte till 100% att det är p.g.a. att Daniel var homosexuell som han mördats, denna var en teori som istället spreds framförallt bland invandrarkritiska grupper. Om man som utgivare publicerat information om bl.a. 17-åringens blogg skulle man ge de invandrarkritiska grupperna legitimitet i sina teorier.
Man har som utgivare ett stort ansvar att inte späda på fördomar ytterligare, något man riskerar att göra om man, innan en fullständigt bild getts, publicerar viss typ av information. Är de misstänktas etniska bakgrund verkligen relevant i det här fallet? Det kan den givetvis vara, men den behöver inte vara det.
Man måste som utgivare alltid värdera nyttan i informationen mot den skada den eventuellt kan göra.
Om man riskerar att späda på fördomar eller skada en individs säkerhet bör man välja att inte publicera denna typ av rent skadliga information.
Lars Drageryd
Hallå!
SvaraRaderaFallet med Peter Rätz känns väldigt extremt, och tidniningen agerade otroligt korkat måste jag säga! Det känns verkligen inte som att dom övervägt detta särskilt noga. Personligen tycker jag att det är väldigt uppenbart att publicering av uppgifter om Rätz kommer sätta honom i direkt livsfara. Det är som att måla en måltavla på hans rygg.
I det här tycker jag inte att det räcker med att försvara publiceringen med att det finns ett allmänintresse. Allmänheten har väl i och för sig rätt att veta vad som försiggår inom polisen men inte när man i och med detta sätter en person i livsfara, och som även i detta fallet gäller hans familj. Klumpigt agerat från tidningens sida!
Intressanta tankegångar, men jag hade kanske hänvisat och tagit upp några pressetiska regler men det är väl en smaksak.
//Johanna Eek
Hej Lars. Vilket intressant fall du presenterar i och med Rätz. Självklart är det väldigt illa att publicera sådan information och min första tanke, inte illa menad, är att den lokala redaktionen och reportern i detta fall kanske inte har tänkt hela vägen. Min initiala känsla är att detta mer handlar om slarv än något etiskt övervägande men självklart blir det väldigt olyckligt.
SvaraRaderaSedan anser jag att man överlag skall vara än mer försiktig när det kommer till att röjja identiteten för folk som faktiskt gör något bra eller har utsatts för ett brott. Dessa är ju personer som själva eller vars familj verkligen inte behöver större påfrestningar än vad det aktuella brottet/uppdraget i sig kräver. Att hänga ut Rätz innebär ju direkt livsfara och är självklart helt fel, oetiskt och gränsar i mina ögon till olagligt då man kan tänka sig att detta skulle kunna resultera i vållande till annans död eller liknande.