The Elements of Journalism

Tiderna förändras. Så även journalistiken. Det är inte första gången detta händer. Enligt Bill Kovach och Tom Rosenstiels bok "Elements of Journalism" har medierna genom historien genomgått förändringar samtidigt som samhället i stort förändrats. Samhällsförändringarna av social, ekonomisk eller teknisk typ har genom historien även påverkat journalistiken. Telegrafen på 1830-talet som gjorde att information kunde skickas över Atlanten utan att behöva transporteras på en båt. Det billigare pappret på 1880-talet som gjorde det möjligt för fler att njuta av tidningarnas information. Det sena 1800-talets immigrationsströmmar över världen gav nya perspektiv även till dåtidens journalistik. Under 1920-talet kom tabloiden när radion och biografen födde kändisar och skvaller. Under det kalla kriget fick TV-mediet en nyckelroll för att framställa rätt sida på rätt sätt. När omvärlden förändras är journalistikens förändring en naturlig del i det.

IT-revolutionen, som efter den agrara och industriella revolutionen, enligt många anses vara historiens mest betydelsefulla revolution, är nog ändå den förändring som mest påverkat journalistiken. Fler personer har nu fått möjligheter att inte bara ta till sig nyheter utan även interagera med egna åsikter och publicera egna nyheter. Vi har gått från att vara passiva lyssnare till att bli aktiva deltagare. Vi har större möjligheter att göra vår röst hörd. Men det är inte bara på individuell nivå som förändringar skett. Numera styrs många medier av stora vinstdrivna mediebolag.  
Författarna till "Elements of journalism" kommenterar denna förändring: "for the first time in history, the news increasingly is produced by companies outside journalism...we are facing the possibility that independent news will be replaced by rumor and self-intrestested commercialism posing as news. If that occurs, we will lose the press as an independent instutition, free to monitor the other powerful forces and insitutions in society." 

Oron tror jag absolut är befogad. Vad händer när andra intressen än nyhetsvärdering börjar styra?
Journalistiken styrs numera av allt större mediebolag med kommersiella intressen. När kommersiella intressen styr riskerar pressen att tappa den maktinstitution som enligt den femte punkten "serve as an independent monitor of power" är en viktig del för god journalistik. Enligt författarna är gammelmedias och den oberoende pressens överlevnad baserad på om vi som medborgare verkligen bryr oss om dess bevarande. Journalister måste, som boken gör, komma tillbaks till vad kärnan i uppdraget verkligen är. För att överleva den hårdnande konkurrensen om mediekonsumenterna är bevarandet av de grundläggande journalistiska principerna avgörande.  Ett hot mot god journalistik är att marknadsstyrda och vinstdrivande företag inte känner det civilansvar som är grundläggande för det goda journalistiska arbetet. Man ser sig inte som den självständiga maktinstution man är utan istället som vilket bolag i vilken bransch som helst. Stora mediebolag ser vinsten framför allt, vinsten som ofta kommer från underhållning och inte nyheterna.

Medborgare behöver alltid ha ett kritiskt förhållningssätt till den information som möter dem. Att lära sig tänka kritiskt, tidigt, tror jag är oerhört viktigt i det nya informationssamhället. Man måste lära sig, redan från skolålder, att kritiskt granska medier. Men inte bara medborgare kan behöva ta ansvar. Även medierna själva behöver påminnas och hitta sina grundpelare att stå på. Journalistyrket är inte som vilket yrke som helst. Journalistiken är något mycket större, en grundförutsättning för demokrati. När medier inte längre är objektiva utan istället propagerar för olika intressen riskerar grundläggande demokratiska rättigheter att sättas ur spel. Mediernas objektivitet är en förutsättning inte bara för individuellt fritt tänkande utan även demokrati. 

 Jag tror att vi som medborgare har en begränsad mängd information som hjärnan kan bearbeta varje dag. Gammelmedierna har en tuff uppgiften i konkurrensen mot de nya, lättillgängliga sociala medierna, där alla har blivit journalister. Gammelmedierna och den goda journalistiken har tvingats förändra sig till denna nya tid med nya, aktivare medborgare. Man har inte längre en så betydelsefull roll som förmedlare av nyheter. Istället har gammelmedias roll mer blivit att med journalistiska redskap leda medborgare i den djungel av information som varje dag möter dem. Från att tidigare helt bestämma vilken information allmänheten tar del av ska journalistiken nu mer förklara ordningen i händelser. Man bekräftar information och analyseras effekterna. 
En tydlig effekt av den anpassning till den nya sociala medievärlden som gammelmedia har gjort är den nya typen av interagerande mellan medborgare och journalister. Med ett snabbt meddelande kan publik och skribent konversera på ett sätt som tidigare inte var möjligt. 

Idag får vi information överallt, hela tiden. Vad kan vi egentligen tro på? Vad är fakta? För såväl bloggaren som det stora TV-bolaget gäller det att kunna verifiera fakta. Att kunna urskilja fakta från fiktion. Att kunna förmedla vad som verkligen hänt. För att kunna verifiera fakta är det viktigt med transparens. Att man som journalist är helt öppen med allt man gör, med sitt arbetssätt och sina källor. Behovet av transparens har ökat tack vare internet och den press som allt kunnigare medborgare har satt på medierna. Samtidigt har inte samma krav på transparens förflyttats till de sociala medierna.  Problemet är att man ställer höga krav på att medierna ska vara fakta och källkritiska utan att vara det själv. Man kan anonymt kommentera att man vill ha högre krav på transparens och öppenhet hos de vanliga medierna. Detta har medfört ett nytt hot mot rättssäkerheten i form av de hot och trakasserier som idag förekommer av anonyma skyddade bakom tangentbordet. 

I dödens väntrum – Journalistiska berättelser.

I reportagesamlingen ”I dödens väntrum” har journalisten Christer Berglund samlat 15 av sina reportage skrivna mellan 1991 och 2003. De 15 reportagen är sin tur uppdelade i tre delar där vi i den första, mörka delen, stiftar bekantskap med tre mördare, en pedofil samt Tony Deogan och hans familj. Tony blev den förste att falla offer för den svenska fotbollshuliganismen.

De inledande reportagen, om dömda brottslingar tar oss in i hjärnan på vad samhället betraktar som galningar utan någon gnutta mänsklig godhet i sig. Berglund berättar historien om människan bakom illdåden. Vi får höra detaljerade berättelser om hemska händelseförlopp men även om utanförskap och mörka krafter.

I nästa del möter vi fem framgångsrika svenskar som berättar om egna, ofta mörka historier. Varför vill inte Janne Josefsson prata med sin egen bror? Hur var Ted Gärdestads sista tid? Hur tog Berth Milton Jr över och förändrade sin pappas porrimperium? Frågor som i sig öppnar för intressanta historier. Men det unika med Berglund är inte att han berättar historierna utan hur han gör det. Historier blir intressanta, inte utifrån vad som händer utan utifrån hur historien berättas. Framförallt framgår det i den tredje och avslutande delen av boken. I den sista delen berättas historier, som man på förhand som läsare kanske inte tror sig vara intresserad av.  Berglunds fångande berättande gör att ”Rapport från ett vägkors”, där han berättar om anonyma Karl-Axels ensamma öde, framställs gripande och intressant.

I all ”New Journalism” går journalisten alltid en balansgång mellan att inte gå ifrån fakta och inte tappa läsarens intresse. I ”I dödens väntrum” lyckas Christer Berglund med denna balansakt utan snedsteg. Precis som litteratur är historierna spännande och precis som traditionell journalism har Berglund lyckats, genom att träget jaga detaljer, få fram fakta. Berglund använder sig enligt mig av en typ av litterär journalistik i sitt skrivande. Grunden är det journalistiska arbetet med grävande journalistik och ordentlig research. Berglund är noggrann med detaljer och bygger sedan intresset kring historien med ett mer skönlitterärt berättande istället för ett vanligt dokumenterande. I det här sättet att uttrycka sig på är det viktigt att journalisten inte tappar fakta till förmån för att ”bygga en historia”. Just denna balansgång lyckas Berglund bra med, historierna är gripande men samtidigt täta.

En fördel med ”New Journalism” är att man med intressanta historier och inte ”bara fakta” lättare kan få mer intresse och därmed en djupare insikt i samhällsproblem. Ofta är brott och straff ämnen som intresserar. Inte sällan berättar ”New Journalism” historien bakom någon kriminell. Man får som läsare lära sig att se människan bakom brotten. Ett etiskt problem med det kan vara att man riskerar att ge legitimitet till den kriminelles handling. I den här typen av journalistik blir själva historien det viktiga, man riskerar att för mycket fokusera på att historien fungerar och inte att sanningen hålls. Därför är det viktigt att sanning och källkritik behålls. Däremot kan man kanske inte ställa de precisa källkritiska krav som man kan på en nyhetsartikel.  I en nyhetsartikel är fakta det absolut centrala, därför är även källkritik det. Inom New Journalism är däremot den övergripande historien viktigare och därför kanske man inte har möjligheten att ställa samma krav på källkritiken. Samtidigt kan man fråga sig om inte källkritiken, som kanske en historia helt bygger på, kan överskattas. Är historien inte byggd på sanning, som fallet med Gömda, har boken gått över från New Journalism till vanlig litteratur.

New Journalism har skapat, liksom även inom Filmbranschen med ”based on a true story”, en ny typ av intresse. Om vi vet att historien inte bara är påhittad, utan byggt på fakta, blir den också mer relevant att ta in. Men som Jan Gradvall säger i sin krönika "New Journalism blir aldrig gammal": "Var går gränsen när fakta övergår till spekulationer?"

Christer Berglund övergår i flera passager i sina reportage till att spekulera bland känslor och tankar. Passager som bidrar till en spänning i historien. Berglund är dock tydlig med att skilja på fakta och sina egna spekulationer. Just den distinktionen är kanske vad som ligger bakom Berglunds framgång med reportagen. 

Blogg B: Etik i Medierna

Ett ständigt problem för ansvariga utgivare är var gränsen för mediernas publicering egentligen går. Vad är relevant information för allmänheten och vad bör man avstå från att publicera? 

Kan en publicering rent av äventyra inblandade personers säkerhet?

Ett intressant fall i gråzonen var när Dalademokraten den 9 november 2004 publicerade 2 artiklar angående ett tillslag nationella insatsstyrkan gjort mot 7 kriminella på Grand Hotel i Falun. I artikeln avslöjade journalisten Gubb Jan Stigson att polisen hade en infiltratör bland kriminella gäng.

Infiltratören Peter Rätz, en av polisen anställd privatperson, kontaktades av polisen när han jobbade i en bar besökt av män i kriminella kretsar. Under nio års tid arbetade han sedan som infiltratör i den undre världen med oerhörda risker för sitt eget liv. Möten med Hells Angels, Bandidos och den ryska maffian hörde till vardagen. I ett möte med den ryska maffian meddelar Peter Rätz att han mitt i natten ombads gå upp till ett hotellrum i Tallinn. När han kommer in ser han att hela rummet är täckt i plast och att det mitt i rummet står två stolar. Han tvingas sätta sig på ena stolen, får en pistol riktad mot sig och frågan om han jobbar för polisen. 

Den gången lyckades han slingra sig ur med livet i behåll men det fanns en uppenbart stark hotbild mot Rätz. När Dalademokraten den 9 november 2004 publicerar en bild på Peter Rätz från Grand Hotel med informationen om att han kan vara där på uppdrag av polisen sätter man Peter och hans familj i direkt livsfara. Peter fick omedelbart fly landet med familjen och lever ännu idag utomlands med skyddad identitet. 

Var det verkligen rätt av Dalademokraten att publicera den information man trodde sig veta om Peter? Var man införstådd med de personliga konsekvenserna för Peter om hans roll som infiltratör röjdes? 

Samtidigt kan man fråga sig hur försvarbart det är för polisen att med minimala risker för sig själv anställa en person från "gatan" för att utföra farliga uppdrag med maximala risker. Värderades detta avslöjande högre än en persons säkerhet? Något som talar mot det är att det i artikeln inte nämndes djupare om polisens "smutsiga" metoder, istället var det som skrevs angående Rätz följande: "Skulle misstankarna om brottsprovokation vara riktiga innebär det rimligen att 39-åringen (Rätz) agerat på den dömde kriminalkommissariens (Liljegren) uppdrag".
Inte särskilt djupgående information, men fortfarande oerhört farlig information för Peters säkerhet.

Här bör man som publicist värdera det allmänintresse denna information har mot de för Peter personliga risker och konsekvenser. Hur viktigt var det att även en bild på Peter kom ut? Man kan samtidigt fråga sig om Dalademokraten inte avslöjat Peter, hade han då ännu idag levat som infiltratör? En oerhört psykologiskt påfrestande samt riskfylld roll. Var ett avslöjande kanske det bästa som kunde hända den av polisen utnyttjade Peter?

Blogg A: Nyhetsvärdering

En av de hetaste nyheterna under veckan har varit rapporten om nötköttet som visade sig vara hästkött i Findus Lasagne.
Nyheten har väckt uppmärksamhet runt om i världen, till och med det stora kinesiska TV-bolaget CCTV talar om köttskandalen i EU.

http://english.cntv.cn/program/newsupdate/20130212/101091.shtml

Varför har denna nyhet fått en sådan enorm uppståndelse över hela världen?  Parafraseringarna på skandalen har duggat tätt i sociala medier med bildtexter till hästar som "lets run before they findus" eller "they won't findus in here". Skandalen har redan utvecklats till att bli något av en kulturell ikon, Findus kommer för lång tid framöver vara förknippat med ingenting annat än hästkött.

Givetvis är det hela högintressant då Findus som ett ledande livsmedelsvarumärke har ett stort etiskt ansvar. Man har på nyhetsredaktionerna insett att detta är något som läsarna har ett stort behov av att ta del av. Storleken på skandalen har vuxit till den grad att EU extra-inkallar till ett möte angående krisen. Lösnummersäljande tidningar, som har ett större behov av en nyhetsvärdering utifrån vad läsaren vill ha, än vad läsaren bör veta, har värderat nyheten med hög prioritet.

Att äta hästkött är inte accepterat kulturellt vilket har gjort att det väcker så starka reaktioner. Hade reaktionen varit lika stark om det handlat om lamm och inte hästkött?