I reportagesamlingen ”I dödens väntrum” har journalisten
Christer Berglund samlat 15 av sina reportage skrivna mellan 1991 och 2003. De
15 reportagen är sin tur uppdelade i tre delar där vi i den första, mörka
delen, stiftar bekantskap med tre mördare, en pedofil samt Tony Deogan och hans
familj. Tony blev den förste att falla offer för den svenska
fotbollshuliganismen.
De inledande reportagen, om dömda brottslingar tar oss in i
hjärnan på vad samhället betraktar som galningar utan någon gnutta mänsklig
godhet i sig. Berglund berättar historien om människan bakom illdåden. Vi får
höra detaljerade berättelser om hemska händelseförlopp men även om utanförskap
och mörka krafter.
I nästa del möter vi fem framgångsrika svenskar som berättar
om egna, ofta mörka historier. Varför vill inte Janne Josefsson prata med sin
egen bror? Hur var Ted Gärdestads sista tid? Hur tog Berth Milton Jr över och
förändrade sin pappas porrimperium? Frågor som i sig öppnar för intressanta
historier. Men det unika med Berglund är inte att han berättar historierna utan
hur han gör det. Historier blir intressanta, inte utifrån vad som händer utan
utifrån hur historien berättas. Framförallt framgår det i den tredje och
avslutande delen av boken. I den sista delen berättas historier, som man på
förhand som läsare kanske inte tror sig vara intresserad av. Berglunds fångande berättande gör att ”Rapport
från ett vägkors”, där han berättar om anonyma Karl-Axels ensamma öde, framställs
gripande och intressant.
I all ”New Journalism” går journalisten alltid en balansgång
mellan att inte gå ifrån fakta och inte tappa läsarens intresse. I ”I dödens
väntrum” lyckas Christer Berglund med denna balansakt utan snedsteg. Precis som
litteratur är historierna spännande och precis som traditionell journalism har
Berglund lyckats, genom att träget jaga detaljer, få fram fakta. Berglund
använder sig enligt mig av en typ av litterär journalistik i sitt skrivande. Grunden
är det journalistiska arbetet med grävande journalistik och ordentlig research.
Berglund är noggrann med detaljer och bygger sedan intresset kring historien
med ett mer skönlitterärt berättande istället för ett vanligt dokumenterande. I
det här sättet att uttrycka sig på är det viktigt att journalisten inte tappar
fakta till förmån för att ”bygga en historia”. Just denna balansgång lyckas
Berglund bra med, historierna är gripande men samtidigt täta.
En fördel med ”New Journalism” är att man med intressanta
historier och inte ”bara fakta” lättare kan få mer intresse och därmed en
djupare insikt i samhällsproblem. Ofta är brott och straff ämnen som
intresserar. Inte sällan berättar ”New Journalism” historien bakom någon
kriminell. Man får som läsare lära sig att se människan bakom brotten. Ett etiskt
problem med det kan vara att man riskerar att ge legitimitet till den
kriminelles handling. I den här typen av journalistik blir själva historien det
viktiga, man riskerar att för mycket fokusera på att historien fungerar och
inte att sanningen hålls. Därför är det viktigt att sanning och källkritik behålls.
Däremot kan man kanske inte ställa de precisa källkritiska krav som man kan på
en nyhetsartikel. I en nyhetsartikel är
fakta det absolut centrala, därför är även källkritik det. Inom New Journalism
är däremot den övergripande historien viktigare och därför kanske man inte har
möjligheten att ställa samma krav på källkritiken. Samtidigt kan man fråga sig
om inte källkritiken, som kanske en historia helt bygger på, kan överskattas.
Är historien inte byggd på sanning, som fallet med Gömda, har boken gått över
från New Journalism till vanlig litteratur.
New Journalism har skapat, liksom även inom Filmbranschen
med ”based on a true story”, en ny typ av intresse. Om vi vet att historien
inte bara är påhittad, utan byggt på fakta, blir den också mer relevant att ta in. Men som Jan Gradvall säger i sin krönika "New Journalism blir aldrig gammal": "Var går gränsen när fakta övergår till spekulationer?"
