Ett ständigt problem för ansvariga utgivare är var gränsen för mediernas publicering egentligen går. Vad är relevant information för allmänheten och vad bör man avstå från att publicera?
Kan en publicering rent av äventyra inblandade personers säkerhet?
Ett intressant fall i gråzonen var när Dalademokraten den 9 november 2004 publicerade 2 artiklar angående ett tillslag nationella insatsstyrkan gjort mot 7 kriminella på Grand Hotel i Falun. I artikeln avslöjade journalisten Gubb Jan Stigson att polisen hade en infiltratör bland kriminella gäng.
Infiltratören Peter Rätz, en av polisen anställd privatperson, kontaktades av polisen när han jobbade i en bar besökt av män i kriminella kretsar. Under nio års tid arbetade han sedan som infiltratör i den undre världen med oerhörda risker för sitt eget liv. Möten med Hells Angels, Bandidos och den ryska maffian hörde till vardagen. I ett möte med den ryska maffian meddelar Peter Rätz att han mitt i natten ombads gå upp till ett hotellrum i Tallinn. När han kommer in ser han att hela rummet är täckt i plast och att det mitt i rummet står två stolar. Han tvingas sätta sig på ena stolen, får en pistol riktad mot sig och frågan om han jobbar för polisen.
Den gången lyckades han slingra sig ur med livet i behåll men det fanns en uppenbart stark hotbild mot Rätz. När Dalademokraten den 9 november 2004 publicerar en bild på Peter Rätz från Grand Hotel med informationen om att han kan vara där på uppdrag av polisen sätter man Peter och hans familj i direkt livsfara. Peter fick omedelbart fly landet med familjen och lever ännu idag utomlands med skyddad identitet.
Var det verkligen rätt av Dalademokraten att publicera den information man trodde sig veta om Peter? Var man införstådd med de personliga konsekvenserna för Peter om hans roll som infiltratör röjdes?
Samtidigt kan man fråga sig hur försvarbart det är för polisen att med minimala risker för sig själv anställa en person från "gatan" för att utföra farliga uppdrag med maximala risker. Värderades detta avslöjande högre än en persons säkerhet? Något som talar mot det är att det i artikeln inte nämndes djupare om polisens "smutsiga" metoder, istället var det som skrevs angående Rätz följande: "Skulle misstankarna om brottsprovokation vara riktiga innebär det
rimligen att 39-åringen (Rätz) agerat på den dömde kriminalkommissariens
(Liljegren) uppdrag".
Inte särskilt djupgående information, men fortfarande oerhört farlig information för Peters säkerhet.
Här bör man som publicist värdera det allmänintresse denna information har mot de för Peter personliga risker och konsekvenser. Hur viktigt var det att även en bild på Peter kom ut? Man kan samtidigt fråga sig om Dalademokraten inte avslöjat Peter, hade han då ännu idag levat som infiltratör? En oerhört psykologiskt påfrestande samt riskfylld roll. Var ett avslöjande kanske det bästa som kunde hända den av polisen utnyttjade Peter?
